Jag hjälper en kund med en rekrytering, och hamnar i en telefonintervju med en kandidat jag fått tips om. En ung tjej med mycket driv, hon vill vidare uppåt. Men hon saknar en del kvalifikationer för att ta sig exakt dit hon vill.
Vi kan göra en plan för hur du kan öka din kompetens, förklarar jag. Och det är då hon suckar: "så där säger alla rekryterare". Och jag skäms lite för att hon har rätt.
Allt för ofta säger vi det kandidaten vill höra, för att få dem att vilja börja jobba hos oss. Men vad gör vi sen? Hur mycket satsar vi på deras utveckling. Där och då gör vi det så klart. Men senare, när anställningsavtalet är påskrivet och arbetslivet rullar på, då hamnar löftena och planerna någonstans i bakhuvudet.
Risken att hon lämnar är stor. Och ni behöver en ny dyr rekrytering.
Jag pratar med en medarbetare som sliter sitt hår i frustration "jag känner inte att jag utvecklas, jag får inte mer avancerade arbetsuppgifter, jag vet inte riktigt vad jag vill."
Båda dessa scenarion finns nära inpå oss, kanske har du själv varit där. Ibland kan en anställd behöva hjälp att sätta ord på sina tankar. Det är inte alltid så lätt att göra det inför chefen utan man behöver någon med utifrånperspektiv.
Kanske vill vi verkligen göra saker annorlunda. Vi har ambitionen att vara den lyhörda chefen men listan på saker att göra växer sig allt längre och budgeten är begränsad.
Vad skulle hända om vi tar in en neutral part? Någon som ser till att de där karriärplanerna inte stannar i planer utan faktiskt omsätts i handling. Om vi har någon som lyssnar med nya infallsvinklar på vad den anställde faktiskt vill, hjälper hen att se saker ur chefens perspektiv, och hittar något som gynnar både den anställde och organisationen? Kanske en utomstående part som också hjälper anställda att hitta nya vägar.
Σχόλια